Puer

Är det dag 33 eller inte av 100?

Jag vet inte riktigt. Dagarna smälter ihop och jag försöker hålla isär alla känslor och minnen. Det har skett en klar förändring i måendet och hur lite man än vill, eller hur MYCKET jag än vill så önskar jag mig bort nu. Det är för jobbigt att vara jag.

Orken är borta. Jag kan inte vända mig i sängen, svårt att andas, läskigt att äta och svälja. Men jag måste äta för att få mat. Men är livrädd att sätta i halsen.

Jag börjar bli piggare framåt eftermiddagen men inte helt som förut.

Jag vill skriva och leverera men gör det i den ork jag kan, vet att ni förstår.
Syden är grötig men jag målar ändå.

Tack för er alla! Ni har lyft mig alla dagar, att vakna upp och läsa era ord har varit guld värt. Att jag kan ha gjort skillnad för någon. Wow!