Puer

Först tog hennes pappa sitt liv. Sedan gjorde lillebror samma sak. Och nu senast mamma. ”Jag har förlorat hela min familj i självmord”, säger Jannica Hetle.

Det var en helt vanlig söndag när Jannica Hetle, 10 år gammal, kom hem och fick veta att hennes pappa var död. Då bodde hon växelvis med sin unga mamma och hos sin stödfamilj i Göteborg.

– Jag kommer ihåg att jag redan då tänkte att det kanske var mitt fel att pappa försvunnit, kanske hade jag inte besökt honom tillräckligt ofta. Hur kunde han vilja dö, om han hade mig? Som barn förstår man inte hur komplext suicid är, säger Jannica Hetle, som nu är 46.

Några år senare flyttade hennes mamma till sina släktingar i Norge och Jannica började bo på heltid hos sin stödfamilj. Där fanns också Johan, som blev hennes nya lillebror. De fann varandra snabbt och kom snart varandra väldigt nära.

– Det är något speciellt med fosterbarnssyskon. Man kan relatera till varandra och vet att man har gått igenom svåra saker, så man betyder lite extra för varandra, säger hon.

Även när de två syskonen växte upp och flyttade hemifrån fortsatte deras fina relation.

– Vi var verkligen tajta, hängde mycket tillsammans och hade väldigt roligt.

”Trodde han ramlat”

Inför Johans 30-årsdag planerade Jannica och hans flickvän därför att bjuda honom på en skidsemester till fjällen. De förberedde allt in i minsta detalj: skidor, utrustning, mat, öl, 30-årspresenter och packning stod redo i en kompis hus när Johan kom förbi.

– Kompisen lät honom inte komma in, eftersom hon inte ville avslöja överraskningen. Det grämer hon sig fortfarande över.

Samma kväll försvann Johan. Kort därefter hittade polisen hans bil vid en badplats där syskonen brukade bada som barn. Johans arbetskläder låg kvar i bilen.

– Då skrek hans flickvän att hon inte trodde att han levde längre. Jag minns att jag tänkte ”vad dum hon är”, jag var helt säker på att Johan bara åkt ut hit för att jogga, och kanske ramlat i skogen. Det var därför han inte kom hem.

Sökandet efter Johan pågick sedan dag som natt, Jannica kontaktade Missing People, skrev ut fotografier och visade upp för människor i området. Hon parkerade en husbil på badplatsen, för att kunna vara där dygnet runt.

”Hade jag kunnat göra mer?”

Fyra dagar senare hittades Johan.

– Även han hade tagit livet av sig. Det var en enorm chock, jag trodde verkligen inte att han skulle kunna göra något sådant. Han skrattade alltid och var glad. Men han måste ha haft en fruktansvärd ångest som vi inte kände till, säger Jannica.

Precis som när hennes pappa gick bort, kom tankarna: ”Kunde jag ha gjort mer?”.

– I dag vet jag att det är extremt vanligt med de här tankarna, men jag kunde inte sluta undra om saker hade varit annorlunda om han bara hade fått veta om skidsemestern lite tidigare, eller om vi släppt in honom i huset den kvällen.

Efter Johans bortgång började Jannica att engagera sig ideellt i Suicide zero, en organisation som arbetar med suicidprevention. Till en början var det mest för att själv kunna bearbeta det som hänt, och få möjlighet att träffa personer som kunde ge henne stöd.

– Det är fortfarande ett sådant stigma och ”hysch-hysch” kring suicid och psykisk ohälsa, man känner sig lätt så himla ensam i sorgen. Att få träffa andra som gått igenom likadant var ovärderligt.