Puer

Redan som 12-åring drömde Ellen om att bli lärare – aftonbladet.se
Men efter fem års utbildning och bara ett år i yrket sa hon upp sig.

– Det var hemskt. Jag grät varje dag efter jobbet.

Kaos i klassrummet, en växande arbetsbörda och rop på hjälp som inte togs på allvar.

Till slut blev läraryrket övermäktigt för Ellen. Hon som aldrig tvekade inför sitt yrkesval. Som drömde om att göra skillnad och som än i dag minns sina egna lärare med värme.

– Om inte ens jag orkade, har jag svårt att se vem som ska göra det. Jag hade alla förutsättningar: bra betyg, en bra utbildning och ett starkt driv.

Kastade stolar
Redan under praktiken började Ellen tvivla på sin bild av läraryrket.

– Jag hade begränsat med lektioner, inget betygsansvar eller mentorsansvar. Ändå förstod jag inte hur jag skulle hinna med. När jag sedan började jobba på riktigt blev allt tusen gånger värre.

Ellen fick jobb på en högstadieskola i Malmö. Där mötte hon elever med koncentrationssvårigheter och en skola som hon menar inte hade anpassat sig till en generation som vuxit upp med skärmar.

– Elever sprang runt i klassrummet, kastade saker och stolar och skrek på mig och varandra. När man står där och inte kan kontrollera en klass är det väldigt påfrestande för ens självbild.

Så vad gör man när eleverna inte lyssnar?

– Enligt skollagen får man skicka ut elever, men du har fortfarande ansvar för att de inte råkar illa ut. Om det inte finns någon som kan ta emot dem, kan man inte bara låta dem härja i korridoren.

”Jag blev knäckt”
Varje gång Ellen påpekade något som inte fungerade blev hon själv lösningen på problemet.

– Vi saknade en bibliotekarie, så jag själv fick bemanna biblioteket. När jag sa att vi behövde mer stöd till eleverna fick jag ta på mig den rollen också, utan att några andra arbetsuppgifter togs bort.

Dessutom fanns det elever som behövde betydligt mer stöd än Ellen kunde ge.

– Jag hade en elev i sjuan som knappt kunde läsa eller skriva, men som förväntades nå samma mål som alla andra. För att hjälpa den eleven hade jag behövt lägga upp undervisningen på ett helt annat sätt. När skulle jag ha tid att göra det med alla arbetsuppgifter som redan var på mina axlar.

Till slut fick hon nog.

– Jag blev knäckt. Det var till den nivån att jag gick hem och grät varje dag.

Inget stöd till lärarna
Ellen tycker att skoldebatten fokuserar för mycket på elevernas disciplin och lärarnas kompetens.

– Problemet är att systemet inte stöttar lärarna. För att skolan ska fungera behövs speciallärare, kuratorer och annan personal. Läraren kan inte ha allt ansvar.

Hon är också kritisk till att skolor kan dela ut vinster samtidigt som resurser saknas.

– Man kan inte ta ut miljonvinster när man inte ens kan tänka sig att köpa pennor till eleverna eller en kurator som har en fulltidstjänst.

Försvarar lärarkåren
I dag arbetar Ellen fortfarande inom skolvärlden, men inte som lärare.

– När jag sa upp mig sökte jag flera jobb som gymnasielärare, men fick inget. Till slut lämnade jag läraryrket bakom mig. I dag trivs jag bättre med livet och slipper den konstanta stressen. Men efter fem års utbildning var det en stor besvikelse att mötas av den käftsmällen.

Men än i dag vill hon försvara lärarkåren.

– Problemet är inte att lärare är korkade eller saknar kapacitet. Tvärtom är jag imponerad av alla lärare som faktiskt orkar.