Puer

Sverige står inför en stor utmaning att vända den utveckling där unga barn begår grova brott. Läget är allvarligt. Därför måste åtgärderna som vidtas ge önskad effekt.

Att sänka straffbarhetsåldern gör inte det.

DEBATT. Tisdagen den 30 juni kom propositionen om sänkt straffbarhetsålder. Vi står inför ett av de mest genomgripande förslagen på många år när det gäller hur samhället ska behandla barn som begår brott. Innan valet i september ska riksdagen att rösta om att sänka straffbarhetsåldern till 14 år för vissa allvarliga brott.

Förslaget lades fram i en utredning i januari förra året och möttes av omfattande kritik från expertmyndigheter, forskare, organisationer och aktörer som möter barn. Det har bland annat ifrågasatts utifrån brister i den praktiska tillämpbarheten, att det saknas analys av barnrättsliga konsekvenser och att lagstiftningen inte kommer att minska antal barn som begår brott.

Även nya förslaget är fel

Trots denna kritik valde regeringen att gå vidare och lade därefter fram en proposition som gick ännu längre än utredningens förslag, genom att föreslå att straffbarhetsåldern tillfälligt ska sänkas till 13 år för vissa allvarliga brott. Efter en kraftsamling från civilsamhället och organisationer stod det klart att regeringen inte kunde samla en majoritet i riksdagen för sitt förslag. Nu har ett nytt förslag på sänkt straffbarhetsålder till 14 år lämnats över till riksdagen, även detta är fel.

Vi är många som delar oron över den grova kriminaliteten och över att barn utnyttjas av kriminella nätverk. Samhället måste agera kraftfullt mot den utvecklingen. Just därför måste också lagstiftningen vila på en stabil grund.

Lagrådet har riktat ovanligt skarp kritik mot regeringens lagförslag. Kritiken rör bland annat brister i beredningskravet, otillräcklig analys av flera centrala frågor och att förslaget kan få motsatt effekt mot vad regeringen avser. När landets högsta juridiska granskningsinstans framför den typen av invändningar bör de tas på största allvar.

Detta handlar inte om partipolitik. Det handlar om att Sverige även i svåra tider ska värna rättsstatens principer. Om att genomgripande förändringar av straffrätten ska bygga på ett gediget beslutsunderlag, noggranna konsekvensanalyser och en rättssäker lagstiftningsprocess.

Därför samlar vi nu organisationer, fackförbund, forskare, civilsamhället och andra samhällsaktörer bakom ett gemensamt upprop.

Vi uppmanar riksdagens ledamöter att inte anta regeringens förslag i dess nuvarande form och att ta Lagrådets kritik på största allvar.

Maria Frisk, generalsekreterare Bris

Sam Nissander, t.f. förbundssekreterare Unga Örnars Riksförbund

Malin Persson Giolito, författare och jurist

Gabriella Lavecchia, förbundsordförande Seko, Service- och kommunikationsfacket

Heike Erkers , förbundsordförande Akademikerförbundet SSR

Andreas Holmberg, biskop i Stockholms stift Svenska kyrkan

Elin Wernquist, generalsekreterare Barnrättsbyrån

Ylva Sperling, generalsekreterare Brottsofferjoren Sverige

Sofia Walan, generalsekreterare Civil Rights Defenders

Karin Tennemar, t.f. generalsekreterare Clowner utan Gränser

Anna Karin Hildingson Boqvist, generalsekreterare ECPAT Sverige

Mattias Ingeson, generalsekreterare Erikshjälpen

Britta Lejon, förbundsordförande Fackförbundet ST

Nicklas Nilsson, förbundsordförande Fastighetsanställdas Förbund

Maja Frankel, generalsekreterare Friends

Johan Oljeqvist, vd Fryshuset

Regan McEnroe, ordförande Fältbiologerna