Puer

En man har mist livet. Andra kämpar för sina liv. En 12-årig flicka ska ha blivit skjuten åtta gånger.

Och innan sorgen ens hunnit lägga sig stod Macron framför kamerorna och beskrev händelsen som ett ”rasistiskt terrordåd”. Han slog fast att offren valdes ut på grund av sin hudfärg och religion.

Han kallade det en ”vändpunkt”.

Sedan sa han något som är svårt att bara skaka av sig:

”Det är första gången vi har haft ett terrordåd som planerats för att döda våra landsmän, våra barn, på grund av deras hudfärg eller religion.”

Första gången?! Låt de orden sjunka in.

Ska verkligen Frankrikes historia börja där det passar den politiska berättelsen?

Var inte Toulouse en vändpunkt? När Mohamed Merah gick in på en judisk skola och mördade en rabbin och tre små barn, varav ett bara var tre år gammalt?

Var inte Charlie Hebdo en vändpunkt? När journalister massakrerades för sina karikatyrer?

Var inte Hyper Cacher en vändpunkt? När fyra judar mördades medan de handlade inför sabbaten – just för att de var judar?

Var inte Bataclan en vändpunkt? När 90 människor slaktades under en konsert?

Var inte Nice en vändpunkt? När en lastbil körde rakt in i en folkmassa och 86 människor, däribland barn, dödades?

Var inte mordet på prästen Jacques Hamel en vändpunkt? När han fick halsen avskuren vid altaret i sin egen kyrka?

Var inte mordet på läraren Samuel Paty en vändpunkt? När han halshöggs för att ha undervisat om yttrandefrihet?

Och Dominique Bernard? Har även hans död glömts bort?

Hur många människor måste Frankrike förlora innan tragedierna räknas? Hur många judiska barn, journalister, butiksbesökare, konsertbesökare, präster och lärare måste dö innan någon erkänner vad landet har gått igenom?

Och låt oss vara tydliga med en sak till: utredningen av det senaste dådet pågår fortfarande. Motivbilden måste fastställas och fakta måste samlas in.

Ändå verkar Macron redan ha bestämt berättelsen, motivet och den politiska lärdomen.

Om utredningen visar att dådet var rasistiskt motiverat ska det fördömas med full kraft och rättvisan ha sin gång. Ingen ska behöva tveka om det.

Men använd inte en tragedi som ursäkt för att skriva om Frankrikes historia.

Förminska inte minnet av tidigare offer för att driva dagens politiska budskap.

Frankrike förändrades för länge sedan. Det franska folket vet det, för de har själva levt igenom terrorn. De har sörjt, lidit och blött.

De minns de små barnen i Toulouse. De minns journalisterna vid sina skrivbord. De minns gisslan i den judiska matbutiken. De minns kropparna på golvet i Bataclan. De minns barnvagnarna och familjerna längs strandpromenaden i Nice. De minns prästen. De minns läraren.

Man kan försöka skjuta undan dessa fasansfulla händelser när de inte passar in i dagens politiska agenda.

Men ett helt folk kan inte fås att glömma det som det självt har sett och upplevt.

Politiker kan försöka forma berättelsen.

Men de kan aldrig skriva om människors minnen.

Och de kan aldrig få Frankrike att glömma sina döda. 🇫🇷