Puer

När Zeinab fick en Sverigedräkt blev hon lyrisk. Hon tog på den, snurrade leende framför kameran och la ut filmsnutten på sociala medier till sina tusentals följare. Glad och stolt. Hon hade ingen aning om att inlägget snart skulle ge upphov till så mycket hat. Men också kärlek!

Hon är sprungen ur två kulturer och Zeinab Amin bottnar i båda.

Hon är svensk, uppvuxen i Kristianstad och har föräldrar från Irak. Firar midsommar med jordgubbstårta och sill och bryter fastan under rama­­dan med Makloubeh.

Bär två kulturer
– Ja, och jag går verkligen all in, säger Zeinab och ler medan hon skär jordgubbar i små bitar. Jag kan vara en riktig arabmorsa och röra i en 60-litersgryta med Ghorme sabzi, eller stå i Sverigedräkt och göra smörgåstårta. Jag bär två kulturer, och det är inte ens svårt.

Hon häller grädde och Philadelphia i sin Pippi Långstrump-bunke och vänder ingredienserna varsamt men rejält. Och jag tänker på ett av hennes in­lägg på Instagram där hon kallt konstaterar: ”Jag vet att ni tänker: den där huckle­kärringen – jag – är alldeles för besatt av Pippi-saker”.

– Ja, jag kör med uttrycket huckle – man kan väl säga det om sjal, undrar hon och får nickningar tillbaka.

– Det är bättre att ta det så, att förekomma dem som tycker en massa saker om mig och min slöja.

Bo på landet ett måste
Hon älskar vyn utanför sitt fönster: det stora fältet där bonden gör spår i jorden. Träd­gården där döttrarna Leah och Dahlia ”hjälper” pappa Munir att gräva i gräsmattan för att lägga in sprinklers.

– Bara att få cykla här, med fält och kossor, gör mig lycklig.

– Att bo på landet är ett måste för mig. Min man bodde i Malmö när vi träffades, och jag flyttade ihop med honom där först. Men jag tyckte det var lite stressigt och jobbigt att bo i stan. Egentligen vill jag bo på en gård, ha egna djur och med ännu mer autentisk natur om­kring mig, men vi får se om jag kan lyckas övertala Munir.

Zeinab Amin är matinfluencer
De har redan gjort stora förändringar i livet. När de kom hit till Fjälkinge började Zeinab arbeta som förskole­kock i grannbyn. Parallellt lagade hon mat och var aktiv i några Facebookgrupper.

I dag har hon sagt upp sig för att satsa på matlagningen och på livet som matinfluencer.

Munir har varit hennes främste supporter.

Men hennes konto har inte haft någon spikrak resa från noll till 100 000 följare.

– När vi fick barn var jag lite utbränd. Jag hittade ingen struktur på tillvaron, ville att allt skulle vara så perfekt och tiden räckte inte till.

Dessutom blev hon sjuk, allvarligt sjuk. Läkarna upp­täckte en sex centimeter stor cysta på hennes njure.

– Leah var fortfarande så liten, och jag låg på sjukhus i en dryg vecka, livrädd för att det skulle vara cancer.

Vågar vara sig själv
När hon väl hittade tillbaka till sig själv, frisk och starkare, återgick hon till sin matlagning och kontona i sociala medier.

– Jag är glad för allt jag varit med om, det är det som gjort mig till mig. Och det är nog därför allt fler gillar det jag gör. Jag känner att jag vågar vara mig själv mer nu, jag har hittat min ton.

Matintresset kommer från mamma och från pappa. Men han var skeptisk när han hörde att hon tänkte söka sig till ett matinriktat gymnasieprogram.

– Han var besviken. Han är en riktig Mellanöstern-­pappa som vill att barnen ska bli ingenjörer, advokater eller läkare, att matlagning är kul men en hobby. Men jag var lite rebell där, jag stod på mig, säger hon leende och klär våningarna av sockerkaka med grädde, Philadelphiaost och jordgubbsbitarna.

Mamma gav Zeinab grunderna i köket
Mamma är dock den som gav henne grunderna.

– Jag brukade sitta bredvid henne i köket och hjälpa till. Hon gav mig min egen bit deg eller en kastrull med vatten och kryddor. Jag trodde på allvar att jag lagade mat!

– Men även mormor har varit inblandad. Mormor var sängliggande och jag brukade gå hem till henne med mammas mat ett par gånger i veckan. Jag var ju liten, men hon låg ner och lärde mig att koka ris i sin riskokare. Jag kände mig duktig och mormor fick den mat hon älskade.

Kvinna i blå och gul Sverigedräkt med hijab sitter på en altan utanför ett hus.

Zeinab älskar loppisprylar och visar upp en skål, koppar, saltkar…

– Jag tycker äldre saker är mer … äkta. Jag är lite tant där.

Hon skrattar och berättar att mamma är likadan.

– Vilket är jobbigt eftersom vi nästan bråkar om sakerna när vi går på loppis!

Inspirerar till återbruk
– För mig har det varit viktigt att inte skapa någon hets på mina konton. Inget ska vara perfekt och tillrättalagt. Min man fick ju hicka när jag började köpa hem så mycket gamla saker. I den arabiska kulturen handlar man på loppis för att man är fattig. Där känner jag att jag har gjort en insats bland många i min kultur, och visat att saker med en historia all­tid slår nya prylar.

Den vackra folkdräkten hon poserade i på kontot var också loppisfynd. Zeinab hade berättat för sin syster att hon snöat in på folkdräkter.

– De är ju så otroligt vackra, men inte lätta att få tag på.

– Jag hade sett en Skåne­dräkt på nätet och blev jättesugen. Min syster hittade en Sverigedräkt till mig på en loppis för 500 kronor – och den satt som en smäck. Jag kände mig så fin i den och visade upp en liten film i mina kanaler.

Fick hat och kärlek när hon visade sig i folkdräkt
Reaktionerna lät inte vänta på sig. ”För jävligt. Av med dräkten”, ”Åh, nej!!!! Inte för­störa fina hembygdsdräkter med era förbannade hucklen!!!” och ”Usch!”.

– Min man reagerade mycket mer än jag, det var ingen chock för mig att vissa fick spader för att jag bar folk­dräkt med hijab. ”Nu måste du ju in och rensa, vissa kommentarer är riktigt vid­riga!” tyckte han. Men jag lät bli eftersom det kan reta upp trollen, och för att mina fina följare kommenterar åt mig. Jag tror dessutom att kontot bara blev större efter det här – så tack, rasisterna, säger hon och skrattar.

Hon väljer att inte ta åt sig alls och har slutat svara på dumma kommentarer, det gör bara saken värre.

– Det är ju lite konstigt, tänker hon högt. Att så många vill att man ska vara mer svensk och integreras, men när jag anammar svensk kul­tur är det också fel. Hur ska ni ha det?

Hon skrattar.

– Jag blir istället så varm i hjärtat när någon går in och säger emot, det fina väger mycket tyngre och jag har fått så mycket stöd.

Hijab provocerar
Det är huvudduken som provocerar mest, och hon undrar hur en bit tyg kan vara så mycket att orda om.

– Jag tror att folk kopplar ihop hijab med förtryck, det är synd. Jag känner ingen som har sjal som är förtryckt eller tvingas ha den på sig. Men jag känner mig förtryckt när någon säger till mig att ta av den, göra något jag inte vill.