Puer

Två år. Två år sedan mitt liv stannade. Jag minns den dagen som om den vore igår. Bianca hade så fruktansvärt ont i huvudet att vi åkte in till akuten. Jag försökte intala mig själv att det säkert var hennes epilepsi som kommit tillbaka.

Det var det värsta jag kunde föreställa mig då. Jag hade så fel. Efter timmar av ovisshet kom läkaren in och sa orden som ingen förälder någonsin ska behöva höra: ”Vi misstänker att ditt barn har cancer.” I samma sekund förändrades allt.

Tiden stod stilla, samtidigt som hela världen rasade. Jag hörde orden, men jag kunde inte förstå dem. Hur kunde det handla om mitt barn? Om Bianca? Den dagen lämnade vi vårt gamla liv bakom oss.

Från den stunden handlade allt om undersökningar, sövningar, behandlingar, väntan, oro och en kamp vi aldrig hade bett om. Det har gått två år, men jag bär fortfarande med mig den där dagen. Jag minns blicken, rummet, tystnaden och känslan av att inte veta om livet någonsin skulle bli normalt igen.

Bianca har kämpat med ett mod som är svårt att sätta ord på. Hon har burit så mycket på sina små axlar och ändå fortsatt att le, skratta och visa en styrka som inspirerar mig varje dag. Jag önskar att inget barn någonsin skulle behöva höra ordet cancer. Och jag önskar att ingen förälder någonsin skulle behöva uppleva den känslan när marken försvinner under fötterna.

Två år senare gör det fortfarande ont att tänka tillbaka. Men jag är också så oändligt tacksam över varje dag vi får tillsammans.🙏🏼❤️

Elenor Bodin